Jag vet inte riktigt vad ni tyckte om det förra inlägget. Men egentligen spelar det ingen roll för jag måste skriva klart det här för min egen skull. Jag har aldrig gillat att prata om det. För det är så himla personligt. Jag tror att det blir denna del och en till sen om det blir som jag tänkt mig,

Sommaren då. Efter att jag bestämt mig för att byta skola. Min kompis, hon som flyttade, kom hit och hälsade på i några veckor. Hon kom ända från skåne. Största delen av sommaren bråkade vi som hund och katt men vi hade också så himla roligt.
Hon åkte hem någon vecka innan skolan började. Och det var då jag började få panik. För då hade jag ingenting mer att göra förutom att tänka. Veckan innnan skolan började så fick jag gå dit och titta på skolan och träffa läraren.
Sen när först dagen kom så gick jag dit. Det var inte det minsta jobbigt. Dom var så himla gulliga i den klassen.Det kanske var det som var det stora problemet. För jag pallade inte många månader. Fram till julen. Sen slutade jag att gå dit helt. Massor av möten med den där jäkla rektorn. Världens mes! Och när jag ändå vägrade gå dit blev jag skickad till en psykolog. Jag gick till henne en eller två gånger. Sen vägrade jag. Så då blev jag skickad till en annan psykolog. På BUP. Ni vet vad det är va? Barn och ungdoms psykiatrin. Eller något sånt. Jag hataden den där "tjatiga jäkla gamlingen". Som jag sa. Hon var verkligen tjatig. Och sen hade jag av någon anledning fått för mig att alla bara var elak med mig.

Och det var då jag fick för mig att jag hatade alla. Jag blev deprimerad. Jag slutade lämna huset. Hatade min egen släkt. (I fall det är så att någon av er läser detta så är det inget personligt. Jag hatade allt på den tiden.) Det värsta jag visste var födelsedagar och julen. Jag ville inte ens träffa "dom där". Jag sa väldigt elaka saker om min egen släkt som jag idag mår dåligt över att ha sagt. Över att ens ha tänk det. Jag gick utanför huset så lite som möjligt. Och till och med på min egen födelsedag satt jag ensam uppe i rummet. Ville inte träffa dom. Jag kommer inte ihåg när vändningen kom.

Jag hade hemundervisning ända till 8an. Det var då jag skulle få en ny lärare. Hon var en jäkla idiot. Ville inte ha något med henne att göra. Så då vägrade jag att gå dit. Var hemma hela 8an. Fick en ny lärare i 9an. Eller ny och ny. Samma lärare som jag hade haft i 7an. Det funkade helt okej Men nu låg jag ett år efter alla andra. Så i 9an fick jag läsa 8ans.
Sen i slutet av läsåret fick jag en knäpp. Vi hade ett möte med en studievägledare. Och där "råkade" jag säga att jag vill börja skolan igen. Ingen av dom tyckte att det var en särskild bra ide. Men jag stod på mig och sa att det är vad jag vill. Så då pratade vi med kuratorn på Hjampis. Och hon hjälpte till att fixa så att jag kunde börja där och läsa in 9an. Så då var det klart. Jag skulle börja där till hösten.

Jag kommer ihåg att jag var helt beroende av min släkt då. Så jag måste ha ändrat mig tidigare. Kanske när Oscar och Alvin föddes. Fast jag har för mig att jag var helt beroende av släkten redan innan. Kanske några månader efter att Lova föddes. Jag har ingen aning. Men just då och nu så var nog släkten det viktigaste. Jag försöker att träffa kusinerna minst en gång i veckan. Och jag har märkt att om jag inte gör det så saknar jag dom. Det är rätt sjukt egentligen. Eller så är det helt normalt.