Under hela sommaren kändes det helt okej. Jag gick och tittade på skolan. Jag till och med fick ett jobb där. Jag träffade lärare och kurator och alla sorters skolmänninskor. Det var först när det kom till mitten av augusti som jag fick panik. Under det sista mötet jag hade med skolan innan skolan började fick jag titta på klass listan. Och jag trodde att jag skulle smälla av.l En från min gammla klass, dessutom det som jag hatar mest av alla, skulle gå i min klass. Jag fick ju såklart ännu mer panik och sa att det finns ingen chans att jag tänker gå dit nu. För den här människan var en sån plåga. dom pratade med lärarna och kom fram till att det gick att ordna så att jag slapp vara där samtidigt som den personen. Vilket var tur.

Så kom dagen när det var upprop. Bara en sån här liten träff i klassrummet. Jag var så nervös att jag skakade i hela kroppen. För jag hade ju inte gått i skola sedan 6an. Men jag gick så snällt dit och satte mig på min plats som jag hade fått välja. Rektorn för ivgrund kom dit och pratade. Jag kommer inte ihåg ett enda ord av vad hon sa. Sen skulle vi gå upp och titta på skolan. Jo vad tror ni hände. Jag kommer upp för trappan, ser TVÅ personer och sticker ut genom den närmsta dörr. Jag lutade mig mot väggen (var så rädd att jag skulle svimma.) Ringde mamma och sa att hon skulle skynda sig hit och hämta mig.

I början när jag skulle gå dit så var det jättejobbigt att behöva vara i samma rum som andra personer som var i min egen ålder. Men efter ett tag så gick det mycket bättre. Det enda som var jobbigt var att gå in och ut i klassrummet. För jag hade klassrummet nere i källaren. Precis bredvid omvårdnadseleverna. Och dom hade sin rasthall precis utanför dörren. Och så klart skulle en annan av mina plågor gå i just den klassen. Jag var livrädd varje gång jag började och slutade att dom skulle ha rast. Men det hände väldigt sällan.

Och sen efter jul, när jag hade gjort klart matten och svenskan och det var dags för engelska (som låg uppe vid huvudingången) protesterade jag. Jag kan inte gå upp dit. Vid den tidpunkten hade jag fått mina tabletter. Deppression tabletterna som jag berättat om tidigare. Men dom hjälpte inte det minsta.Det gick att ordna så att jag kunde ha mina engelska lektioner nere i klassrummet som jag var van vid. Och det var tur det för annars vet jag inte om jag hade gått dit.
Det gick bra det med. Trots att det var en ny lärare. (Som jag som tur är ska få ha till hösten också.) Jag började också läsa sammhälls och religion. Lämnade in en ansökning till ett riktigt program, och kom in på den. (med lite fusk och hjälp av min psykolog.) Var klar med engelskan, och började läsa engelska A. Och hann sluta skolan mycket tidigare än alla andra. Så jag är nöjd över mig själv.

Och nu börjar jag bli nervör, som ni redan vet. För jag ska ju börja på BF om lite mer än en vecka. Och jag vet inte hur jag ska klara det. Men jag har mina piller som sällskap. Och min psykologs lugnande ord. Att jag bara är rädd för mina egna tankar.

Så här vars den här historien slutar börjar bloggen. Jag lovar att hålla er uppdaterade.

Det var den korta och lite hmm trevligare versionen. Vi får se om jag någon gång skriver hela versionen. I så fall får ni köpa boken. ;)