Den sanna historien, del 1.

Det är väldigt svårt för mig att skriva detta. För det första så vet jag inte var jag ska börja och sen har jag inte berättat detta för många personer. Jag tänkte att jag kanske ska dela in det i delar. Men vi får se hur det känns när jag börjar skriva. Det kanske bara blir en del. Och sen vill jag bara skriva att jag inte för att få uppmärksamhet. Jag vill bara att folk ska förstå mig bättre.

Man kan väl säga att "allt det onda" (för er som har läst Stieg Larsson böckerna.) började i trean när min bästa vän flyttade. Fast egentligen började det nog innan hon flyttade. Det var alltid vi som höll ihop. Vi kanske passade varandra perfekt . Eftersom hon var den som alltid hörs och syns och jag var det motsatta, Jag ville inte ha det minsta uppmärksamhet. Så är jag än idag. Eller så kanske vi inte passade i hop alls för att vi var för lika. Vi tog alltid fram det värsta hos varandra och antingen hittade vi på massa dumheter (som att vi en gång skulle gräva ner en annan av mina kompisar under gungan. Det är inte alls så hemskt som det låter. Det var bara på skoj. Men vi blev nästan anmälda. Och fick föra dit presenter och säga förlåt.) Eller så bråkade vi som hund och katt. Men hon var ändå min bästa vän. Det är nog därför jag fick det så jobbigt sen när hon flyttade. När hon flyttade så började jag vara borta minst en gång i veckan. Och klasskompisarna började vara ite småtaskiga. Det är klart att dom undrade varför jag aldrig var i skolan en hel vecka. Jag träffade nästan aldrig någon på fritiden . Förutom hon som vi tänkt gräva ner. Men det var sällan vi träffades. Så klart hade ju dom andra i klassen hört talas om vårat lilla "bus" och det fick jag höra många gånger. Dom sa saker som : Jag vet vem som skulle kunna skriva: "När jag mobbade någon." (Ett skolarbete som vi en gång hade) Och jag vågade aldrig säga emot. För jag var nog rädd att det skulle bli värre. Men dom riktiga mobbarna var inte jag utan den större delen av den klassen.

Det blev värre när jag började på mellanstadiet. Även om jag alltid hade någon att vara med på skolan var det väldigt sällan jag träffade någon hemma. Så det är därför jag började läsa så mycket. Jag isolerade mig från allt. Jag ville knappt lämna huset. Och varje morgon var jag nära tårarna när det var skoldags. Jag började vara borta ännu mer från skolan. Eftersom mamma jobbade nästan varje morgon så var det sä lätt att ringa och gråta och säga att jag är "sjuk". Och det blev inte bättre av att läraren i den klassen var den största mesen som finns. Hon gjorde ingenting åt det. Hon ignorerade det hellre än att behöva höja rösten. I bland var jag bara där en halv dag. Och dom andra fortsatte att göra mitt liv till ett helvete med små kommentarer. Viskade. Ni vet hur tjejer är. Jag slutade vara med på gympan. Jag hatade att behöva byta om och duscha med dom andra. Mamma frågade gång på gång om jag hade det jobbigt i skolan. Jag förnekade det och sa att jag bara är less och att det var för långa dagar. Och när hon frågade om jag ville byta skola frågade jag henne om hon är dum i huvet. Det var så här det var ända tills slutet av 5an då jag till slut bestämde mig för att byta skola. Det sista jag gjorde var att gå på skol avslutnińingen och tog med mig mina saker. Och när jag gick ut genom dörren och insåg att jag aldrig behövde gå i samma klass som någon av dom igen kändes det hur skönt som helst.

Kommentarer


Lätta på hjärtat,

Ditt namn,


Din mejl,


Din blogg,


Dina ord,

‹ Välj en.
Trackback