Som jag sa i ett tidigare inlägg så har den här dagen varit en lång och jobbig fredag! Och jag känner att jag bara måste få skriva av mig.

Efter den så kallade Team sportia uttflykten, var det dags för fredagshandling. Mamma lyckas tvinga mig med in och handla. Så jag går där i mina vackra nya skor jag fått av moster Cajje. Vi är nästan nere vid vagnarna. Och plötsligt ringer telefonen. Det var min mormor. Hon låter helt hysterisk. «Vem är det? Är det Natta?« «Ja!« svarar jag. «Får jag prata med mamma!« Jag gör en grimas och räcker över telefonen till min mamma. Efter att ha pratat en stund blir mammsens ögon stora som tefat. Hon säger att hon är på väg och lägger på telefonen och räcker (kastar) den till mig. Jag frågar vad det är. Vi måste åka till mommo. Det är något fel med hennes man. Han krampar och dom får ingen kontakt med honom. Mamma börjar snabbt gå mot bilen och till sist börjar hon spring. Jag skriker att hon ska vänta på mig! För jag kan inte gå speciellt fort i mina nya vackra skor med höga klackar och ännu mindre springa i dom. Men i alla fall försöker jag springa och när jag sitter i bilen åker skorna av och på kommer min mammas rosa foppatofflor som ligger i baksätet! När vi till slut kommer dit så är ambulansen redan där.
Några fler detaljer tänker jag inte gå in på till hänsyn till mormor som faktiskt läser min blogg. Men jag kan ju säga att han mår betydligt mycke bättre nu och det var inget allvarligt. Och det är skönt att veta! Tur att pappa var där. Tur att deras dator var trasig så pappa var tvungen att laga den! Det jobbigaste är ju att behöva vänta innan man får veta att det inte var så farligt som man först trodde.