Sometimes,

Ibland kan jag bli riktigt förvånad över hur vuxna människor beter sig. Vuxen, det är visserligen en tolkningsfråga, men jag tycker att om man ska fylla 18 år i år så annses man som vuxen i mina ögon. Man får ta körkort, flytta hemifrån, få ett riktigt jobb, tatuera sig, gå på krogen.. Och fler.. Eh.. Vuxengrejer som jag inte kan komma på nu... Men det har egentligen inte med saken att göra.. Poängen.. Är... Att om man är vuxen... Ska man inte bete sig som en liten snorunge.. Bete sig värre än min 12åriga lillebror... Min lillebror, är till och med mer vuxen..


Hej hej alla söta och underbara. Alla ni som har fortsatt att komma in hit, varje dag dessutom, fast jag har varit frånvarande i flera dagar. Och det får mig att känna lite, lite dåligt samvete över det. Att jag inte har skrivit på flera dagar alltså. Men men, vad ska man göra!?

Jag önskar att jag kunde säga att det vare för att jag inte har haft tid, eller att jag, typ, var döende i förkylning. Eller något liknande. Det känns lite dumt att säga att man inte har skrivit på flera dagar... På grund av... Slöhet! Men ärligt talat har jag inte orkat ha igång dator på flera dagar. Och sen måste jag erkänna att jag även har dumpat er för Bella och Edward. Ni vet, Twilight! Jag tror att jag informerade er om att jag hade börjat läsa om alla böckerna igen.. Så det är det jag har sysslat med dom här sista dagarna när ni inte har sett röker av mig. Jag har suttit med näsan nertryckt i bok efter bok. Med näsdukar överallt. En del på grund av att böckerna är så sorgsliga och en del på grund av att jag faktiskt är sjuk. Fortfarande.

Thats that.

Jag har till sist lyckats övertala, tror jag, min lillebror att rita min tatuering. En 100ing fick jag hosta upp. Men det kan han väl vara värd. Jag har försökt övertala honom i flera dagar nu. Men jag vet inte om han har trott att jag skojar eller driver med honom. För han säger hela tiden att jag är dum i huvet, glöm det, aldrig eller ofta. Han är grymt duktig! Ni ska se någon av han teckningar! Skitfina!
Vet dock inte när jag behöver ha den färdig, för jag vet inte om jag vågar mig på en sån stor och med så många detaljer första gången. Så just nu har jag bestämt mig för att bara göra den lilla, på tummen först och främst. Det finns tre olika alternativ på vad jag ska ha. Men det får ni inte veta ännu. Ni får ju inte sno min idee!

Nu till det ni alla har väntat på! Fortsättningen på inledningen. Visst är det ganska så irriterande när man slútar att skriva mitt i allt? Innan man ens har kommit fram till poängen? Bara för att ni ska fortsätta läsa ända tills ni får veta vad det handlar om? Jag hoppas att det funkar och att det inte har motsatt effekt.

Men nu tillbaka till saken.

Jag och mamma var på coop en snabb sväng tidigare i kväll. Och vem träffar jag inte då?! Jo ingen mindre än mina gamla plågoandar, Mia och Malin, från min skoltid. En av anledningarna till att jag slutade skolan helt och hållet. Jag vet att det kanske låter elakt att peka ut någon. Men hallå, hur stor chans tror ni att det är att någon av dom, eller någon som dom känner kommer att hitta in på min blogg och läsa just detta inlägget? Erkänn att det inte är speciellt stor chans. Jag tror att det sär större chans att Kungen skulle hitta in till min blogg och läsa just detta inlägget. Så därför, tänker jag inte vara direkt trevlig med hur jag framställer dom. Så om ni inte gillar skitprat så kanske ni inte ska fortsätta läsa.

Men erkänna att du blev väldigt nyfiken nu?

Men det är ju inte som att jag skriver ut deras fulla namn. Men förnamn, mellannamn och efternamn. Så jag anser inte att det spelar speciellt stor roll..

Men som sagt var, tillbaka till saken!

Jag stod vid bakgrejerna när jag såg dom. Fråga mig inte varför jag stod där, med tanke på att det är förbjudet område nu efter nyår. Om ni nu kommer ihåg mina nyårslöften. Om ni inte gör det, strunta i att jag sa något.
Men jag kan ju erkänna att det där med att leva nyttigt... Det är inget för mig.

Men som sagt var så stód jag vid bakgrejerna när dom gick förbi med sitt lilla fina tjejgäng. Alla populära och snygga enligt dom själva. Med alldeles för mycket smink och alldeles för småa kläder. Och som vanligt fick jag svårt att andas. Som vanlig när jag träffar någon från det förflutna. Trots att det är så länge sedan så får jag fortfarande dom här panikattackerna. Men denna gången höll jag inte på att bryta ihop.

Inga händer som skakade, inga svarta prickar framför ögonen, och inga svimmningsattacker. Och framför allt! Inga röda kinder! Jag skulle vilja säga att det går framåt.

Den här svårt-att-andas-attacken varade bara i några sekunder innan jag insåg att: Varför är jag ens det minsta rädd för dessa människor? Det är inte jag som ska springa och gömma mig! Vad har jag nångång gjort dom?

Dom är inte direkt diskreta med att dom ska prata skit eller försöka psyka någon. Jag antar att dom blev lite generade när det inte gick som dom ville.

Den enda som egentligen såg mig från början var den falska lilla apan Mia. Men jag antar att det inte dröjde allt för länge innan resten av dom visste att en gammal bekand stod bakom hörnet. För det dröjde inte länge innan Malin kikade fram bakom hyllan med kakor. Jag höjde på ögonbrynen när hon försvann lika fort som hon dök upp.
Sen när nästa dök upp, någon jag varken känner eller ens vet namnet på, var jag tvungen att flina diskret. Men inte allt för diskret. För när hon insåg att jag fortfarande stod kvar och kom på henne med att vara nyfiken, fick hon en jäkla fart att vända sig om och börja pilla på kakorna som stod precis bakom henne. När hon tyckte att hon har låtsas vara intresserad av kakorna och mindre intresserad av mig, fick hon en jäkla fart och rusade tillbaka till sina urblåsta kompisar.

Jag var kanske inte heller direkt diskret när jag dissade dom, hånade dom och skrattade åt dom inför mammsen min. Och för att vara ärlig hoppas jag att dom var där bland hyllorna och smög så att dom hörde vad jag tycker om dom.

Så jag gick omkring och varenda gång jag fick syn på dom flinade jag lite diskret. Och det verkade verkligen psyka dom. För en gångs skull. Det känns bra att få ge igen med deras egen medicin. Och dom verkade ta åt sig, för varje gång jag kom i närheten av dom sprang dom iväg före med svansen mellan benen. And that my friends, felt SO good!

Dom kunde inte ens ställa sig i kassan innan vi var klara och på säkert avstånd.

När vi kom hem, eller rättare sagt, när min lillebror kom hem, varnade jag honom om att det antagligen är han som får ta skiten om dom inte känner för att ge upp sina psykningsförsök.

Ni förstår, en gång i tiden var jag inte lika smart och förståndig som idag och gav mitt nummer till alla som bad om det. (inom rimliga gränser of course) Aldrig just till dessa människor men jag antar att det inte var för svårt att få tag på nummret av någon av dom andra... För när dom hade tråkigt roade dom sig med att ringa och störa mig.

Men en dag rann bägaren över och jag bytte nummer samtidigt som jag bytte telefon. Sorry for them. Men tyvärr, så var det min lillebror som fick dras med mina gamla plågor, för det var han som ärvde nummret när han var gammal nog att få en egen telefon. 

Och såklart slutade dom inte bara för det. Jag kan ju ha satt någon annan på uppdraget att svara i telefonen när dom ringde. Så dom fortsatte.

Det är lugnt för det mesta. Men alltid när jag har träffat någon av dom på affärer eller stan eller någon annanstans så får dom för sig att ringa och störa igen.

Men jag bestämde mig idag, att om dom nu skulle ringa så ska jag inte be någon annan att svara och säga att det inte finns någon Natalie här. Utan jag ska antingen svara själv och prata lugnt med dom. Vilket kommer att psyka dom.
Eller så kör vi en Karin, och säger att jag dog förra veckan.

För det mesta är det inte så farligt när dom ringer. Dom fnittrar eller frågar vem det är. OCh ibland har dom frågat efter mig. Men här en gång så frågade dom min lillebror om han har, ursäkta ordvalet , fått hästkuk eller knullat en häströv.

Det är så här dessa människor, som kallar sig vuxna, beter sig. Verklligen moget och begåvat.

Så därför, anser jag, att vara vuxen är en tolkningsfråga.

Vad tycker ni?