Hej hej alla söta och underbara. Och god kväll på er allihopa. Dagen har bara försvunnit i väg. Jag har knappt hunnit vara vaken idag. Alls. Jag vaknade vid (efter) tre av att mamma bankade på dörren och skrek att jag skulle stiga upp och öppna dörren så att min älskling fick komma in.. Det vill säga Malte. Taxen alltså. Hur otroligt det än låter så har jag faktiskt förlåtit honom för allt det elaka han har gjort...  Om ni inte har någon aning om vad jag pratar om klickar ni här! Men nu för tiden åller jag lite extra koll på honom. Och snorren... Tja... Den ska inte ligga NERÅT....

För den delen, på tal om något helt annat så är det jäkligt svårt att skriva här på bloggen med lösnaglar....

Jag hann bara precis komma ner innan det var dags för middagen. Jag hann inte ens äta frukost. Mamma och Pappa tog med sig lite mat hem eftersom dom ändå var ute och hämtade paket och sånt... Hamburgare... Mmmm... Ja visserligen åt jag nte hamburgaren men jag åt strips och mozzarellasticks...

Sen kom hon, mamma, på atthon glömt att köpa tuggummin åt min lillebror, trots att han påminnt henne flera gånger. Han till och med ringde.. Medans hon stod i kassan och ändå glömde hon dom... Ett ärligt misstag... Men vilket misstag är inte ärligt? Så då fick vi åka ut och köpa dom där jäkla tuggummina... Och tur var väl det! Det var ju då allt det spännande började...

Men i vilket fall som helst så såg vi en polisbil med blålyserna på när vi var på väg till Statoil. Och sen sa mamma så klyftigt: Usch vad det stinker bränt, det luktar som att någon eldar. Det måste ju vara bilen här framme. Och sen tänkte ju inte jag mer på det. Förren vi kom ut till bilen och det fortfarande stank bränt. Undra om det är min bil? Sa hon. Det kanske börjar slå upp lågor...

Sen la hon dock i hop två och två. Polisbilen med blålyserna och den brända lukten..

Och visst, när man körde hem mot oss såg man till och med röken... Vi var ju såklart, så mycket norrläningar som vi är, tvungen att åka förbi och kolla vars det var det brann.. Och det visade sig snart vara Lompisskolan. Det såg inte ut att vara så farligt när vi kom fram dit och det var inte heller speciellt mycket folk just då.. Så vi bestämde oss för att parkera bilen och gå och kolla vad det är som händer..

Det känns mycket bättre att vara nyfiken när det bara är en skola som står i lågor och inte en annan persons liv... Allt dom har byggt upp genom åren...

Men nu var det bara en skola..

Och kallt var det ska jag säga er...

Och mina stackars lår.

Så vi åkte hem och hämtade kläder, en bättre kamera och min lillebror som var lika nyfiken som vi själva var...

När vi kom dit igen var det såklart fullsmockat överallt så vi fick åka ner och och ställa oss på några gårdar över.. Och när vi genar genom gårdarna fick vi se något så hemskt! Hela bostadshuset närmast skola blev dom tvungna att evakuera. Så det kom folk överallt ifrån bärandes på sina tillhörigheter. Och jag  hade lust att gråta. Jag tyckte så synd om dom..

Och den syn vi såg när vi kom fram. Från att ha små puttrat i gymnastiksalen hade det, på max en halvtimme spridit sig till resten av skolan. Och det finns längre ingen chans att rädda det som brukade vara Lompisskolan..





Nu är det endast dom människor som bor i närheten som har rätt att svänga in dit. Man får inte ens komma in på området. För människor gjorde det inte direkt lättare för brandmännen. Dom släppte inte ens fram brandbilarna...

Skriver mer senare när jag vet mer...

Och förresten: Oscar och Alvin har en liten present att vänta sig nästa gång vi träffas.. =)