Kryp INTE på rullbandet!

Här om dagen. Eller rättare sagt för någon vecka sedan fick jag ett brev från gymmet jag vart meddlem på förrut där det kom ett erbjudande. Om att börja träna igen. Och då kom jag att tänka på hur det gick sist jag fick för mig att börja träna. Haha. Let me tell you!

Jag började träna med mamma och Erica på gymmet på badhuset där nån gång före jul för typ, (eller efter) ja jag vet inte hur länge sen det var. Men jag tror väl jag var typ 16... Eller skulle fylla 16. Nej jisses jag kommer inte i håg. Men det spelar ju egentligen ingen roll. I alla fall så hade vi för vana att gå upp till rullbanden innan vi började med det andra. Och just den dagen hade jag tagit med mig min mp3-spelare. så jag slog i gång rullbandet. Sakta först. Och satte i gång min nyss påfyllda mp3spelare. Jag ökade takten lite och kollade på den här saken som tar tid ni vet! (?) Och då kände jag att jag inte orkar gå mer än 20 minuter så jag tar ut ena hörluren och vänder mig om till mamma. «Räcker det med 20 miiiiiiii.....« Då hade jag, min smarta jäkel, trampat där i mellan bandet. Haha. Så jag flög ju så klart. Och visst det gick bra. Jag överlevde. Men det hade vart mindre smärtsamt om jag INTE hade försökt krypa upp igen. Så jag höll fast i stången med båda händerna och jag försökte helt förtvivlat komma upp igen. Och min mamma stod där som ett fån. Och tjejen bredvid så helt förskräckt ut.

Och det, gott folk kallas dålig karma! Kan ni gissa vad jag gjort veckan innan?

"Du har varit en geek hela ditt liv!"

Hon verkar ha en alldeles egen uppfattning om hur jag är som person! Den där Emma Fucking Pettersson! Hon verkar tro att jag är en sån människa som är så deppig att hon knappt orkar leva! (visst det stämmer in) Hon skär sig själv för att hon mår så förbannat dåligt! Och inga vänner har hon. Hon bråkar med Pettersson för att ha någon kontakt alls. Och inte nog med det! Så är det tydligen mitt fel! MITT FEL att min lillebror blir mobbad av alla! Men där har hon då så jäkla fel! Min lillebror är INTE mobbad! Han har kompisar varje dag och han är populär bland tjejerna! Så om han nu är något, så är det inte mobbad!
Jag vet att hon är onykter och omogen! Och hon är rent av elak! En jäkla markatta helt enkelt! Och hon börjar bli desperat. Gång på gång säger hon att det inte är hon som har hotat min bror! Utan det är en 14 åring och en 17 åring. Okej! Vars är den där 21 åringen som hon skröt om?! Jag orkar inte ens bry mig om henne mer. Hon är inte värd det ens! Hon är inte värd mina tankar, hon är inte värd att jag hatar henne! Och jag ska må så jäkla bra när hon får hem papprena från polisen!

Rosa foppatofflor!

Som jag sa i ett tidigare inlägg så har den här dagen varit en lång och jobbig fredag! Och jag känner att jag bara måste få skriva av mig.

Efter den så kallade Team sportia uttflykten, var det dags för fredagshandling. Mamma lyckas tvinga mig med in och handla. Så jag går där i mina vackra nya skor jag fått av moster Cajje. Vi är nästan nere vid vagnarna. Och plötsligt ringer telefonen. Det var min mormor. Hon låter helt hysterisk. «Vem är det? Är det Natta?« «Ja!« svarar jag. «Får jag prata med mamma!« Jag gör en grimas och räcker över telefonen till min mamma. Efter att ha pratat en stund blir mammsens ögon stora som tefat. Hon säger att hon är på väg och lägger på telefonen och räcker (kastar) den till mig. Jag frågar vad det är. Vi måste åka till mommo. Det är något fel med hennes man. Han krampar och dom får ingen kontakt med honom. Mamma börjar snabbt gå mot bilen och till sist börjar hon spring. Jag skriker att hon ska vänta på mig! För jag kan inte gå speciellt fort i mina nya vackra skor med höga klackar och ännu mindre springa i dom. Men i alla fall försöker jag springa och när jag sitter i bilen åker skorna av och på kommer min mammas rosa foppatofflor som ligger i baksätet! När vi till slut kommer dit så är ambulansen redan där.
Några fler detaljer tänker jag inte gå in på till hänsyn till mormor som faktiskt läser min blogg. Men jag kan ju säga att han mår betydligt mycke bättre nu och det var inget allvarligt. Och det är skönt att veta! Tur att pappa var där. Tur att deras dator var trasig så pappa var tvungen att laga den! Det jobbigaste är ju att behöva vänta innan man får veta att det inte var så farligt som man först trodde.

Once upon a time..

På tal om..Ingenting alls (!) så var jag och mamma en sväng på Team sportia på jakt efter ett par badbyxor till min lillebror. Samma lillebror som har börjat dra med sig brudar hem! Samma lillebror som sover över hos "sina" brudar. Samma lillebror som inte kan köpa sig ett par badbyxor själv! (Dagens ungdommar är så förslöade, tänker hon samtidigt som hon lägger sig bekvämt tillrätta i sängen!) Men i vilket fall som helst så träffade vi en av "hans" brudar där tillsammans med mamma och bror! Och då vänder sig min mamma till mig och viskar: «Där var den där (Vi kan kalla honom) "Jimmy" !« «Ja« Svarar jag. «Jag såg det!« Så egentligen har det med min lillebrors bruds storebror att göra. Jag ska berätta en liten historia för er.

Det var en gång för länge länge sen,
en söt liten flicka med blont hår och bruna ögon.
Den här historien utspelar sig i en vinterstad
någonstans i nordligaste Sverige.
Jag tror den staden kallas Kiruna.
Det var en kall vintermorgon,
den söta lilla tjejen är med sina två kompisar.
Den ena var en tjej och den andra var en kille.
Och dom här tre barnen hade bestämt sig
för att gå och handla. På coop, som
då hette Obs Interiör. (Men det har egentligen
inte med saken att göra.) Men i alla fall, så
skulle den lilla flickans ena kompis gå hem och
äta. Men det slutade med att hon blev inne resten av dagen.
Och då var det bara den lilla flickan och
hennes killkompis kvar. Och eftersom den andra flickan
fick vara inne så bestämde sig flickan och pojken att
ändå gå och handla på coop. Så dom började gå.
Först gick dom efter vägkanten men sen kom dom in
på en gång väg. Och där. Där träffade den lilla flickan och
hennes vän en gubbe. Och den gubben, han undrade vad
två små barn som flickan och pojken, gjorde ända där.
Och då sa dom stolt att dom ska gå och handla på coop.
Men det tyckte inte den vänliga gubben var
en bra ide. Så han tvingade den lilla flickan och pojken
att berätta vars dom bor.
Och motvilligt berättade dom. Och den rara gubben följde
med flickan och pojken hem. Flickan fick mycket skäll
från sina föräldrar. Och det slutade med att hon inte fick lämna gården
på en hel vecka!


Ni kanske redan har förstått vars det är jag vill komma med detta. Men i alla fall, så var den lilla flickan jag. Och den lilla pojken "Jimmy". Och det, sötbollar, har jag fått äta upp nu i flera år. Varenda gång min brors brud kommer på tal så kommer dom alltid in på den där dagen! Och jag tycker ju faktiskt inte att det är speciellt kul nå mer. Det börjar bli så uttjatat! Och av någon konstig anledning, har min kära mor oh bror fått för sig att jag är "kåt" på honom! Tralalalala! Är det någon som har "Jimmys" nummer eller msn? ^^

Hänt Extra!

Tisdag: Hertiginnan Anne Von Pirat börjar gå alldeles för långt! Om hon inte redan gjort det för länge länge sen! (?) Nu går hon inte bara till personliga angrepp nu drar hon in andras barn också! Vad ger henne rätt till det? Dom har ju verkligen inget med detta att göra! Hon kommer med spydiga kommentarer om att hon inte går i mot sina egna åsikter. Men hur kan det inte vara att gå i mot sina egna åsikter när man gör tvärt i mot det man själv skrivit tidigare! Det är att ljuga för sig själv!
Har man inte dyra, fina kläder från hm, proffsfotograf, makeuppartist och en alldeles privat frisörska så är man inte lika mycket värd! (?) Men vi "vanliga" människor har i alla fall lite mer vett än denna lilla damen! Och ärligt talat lever jag nog mitt vanliga, tråkiga liv i stället för att heta HERTIGINNAN Anne Von Poret (Pirat)


Jag börjar bli less på allt som har med denna lilla gumman att göra! Det var verkligen kul i början men det har passerat sitt bäst före datum!

Hon förtjänar inte den uppmärksamhet hon får av alla. Men nu är det slut med det!



Och sen vill jag be om ursäkt för missförståndet:

Förtydligande om Anonym! Why?
: Som du säkert förstår.....
...menade jag "Härtiginnan von Poret" och hennes försvarsadvokan (?) Supjuristen....Skål!!!!!!!!

Morgon med knäppisar!

God morgon alla rara! =) Eller ska jag kanske säga god dag?! Hoppas ni har sovit sött i natt men mysiga drömmar! Inte jag. Jag har bara sovit halva natten och den andra halvan har jag varit vaken för att jag inte kan andas. Jag som trodde att jag höll på att bli frisk. Men så va det ju inte =(

Det finns många knäppisar här på internet. Och trots det som hände min lillebror verkar det som att Fröken Kiruna inte har lärt sig någonting! Och med det menar jag att man verkligen inte ska adda eller ge bort sin msnadress till någon man inte känner! Så tänk på det mina damer och herrar! GE INTE UT DIN MSN ADRESS TILL NÅGON DU INTE KÄNNER! Ibland slutar det inte så bra. Jo för som jag sa så har jag ju blivit meddlem på Lunar igen. Jag var lite nyfiken på om mitt gammla konto fortfarande fanns kvar trots att jag inte varitt inne på minst 3 år. Den fanns inte kvar men jag fick ju användning av den då jag snokade om min lillebrors förföljare! En rar liten tjej det där! Men i alla fall så var det massa kiruneser som började skriva med mig och jag kan ju inte vara så taskig att jag inte svarar. Haha. Och en av dom, en 17 årig pojke ville skriva med mig på msn. Oj vad jag ångrar att jag addade honom. Det första han frågar är om jag är singel. Öööh, ja. Svarar jag då. Hurså? Va fasiken har det med nått att göra? Jo, svarar han, för jag undrar om jag kan få chans på dig!? WHAT! Man frågar chans när man går på låg och mellanstadiet liksom! Jag svara ingenting. Jo, vill du ha mitt telefon nummer, frågar han! Nej, jag tycker inte att det är någon ide för jag vill inte ge ut mitt telefon nummer. Men jag kan få hans ändå. Mhm. Jag har verkligen problem med att säga nej! =( Jaja, han skickar sitt nr. Jag bryr mig inte ens om att skriva upp det eller spara det. För jag kommer ändå inte att använda det. Men han tycker att han kan få mitt nummer och spara den på sin telefon. Han behöver inte använda det. NEJ! Säger jag! JAG GER INTE UT MITT NUMMER! Jo och då säger den där jäkeln att han vill träffas. NEJ! säger jag igen! Fasiken jag vill ju inte! (det där sista sa jag inte)
Så jag skriver till min vän och frågar hur man blir av med knäppisar?! Hmm. Han har ingen aning. Han har ju inte lyckats bli av med mig ännu! Haha.Gulligt av dig att säga så! =) Nej men han tycker att man ska svara kort, vilket jag redan gör. Och det funkar ju tydligen inte. Så nu använder jag min vän som täckmantel. Så från och med i dag så är han min POJKVÄN om någon frågar! Haha. En sån bra vän det där! =)
Och i morse när jag loggade in satte knäppisen klorna i mig igen. Och då svarade jag bara kort och väntade en stund innan jag svarade. Och INGA frågor!

Så om ni har en knäppis efter er som ni vill bli av med. Gör så här:

  • Svara kort!
  • Vänta en stund innan ni svarar!
  • Om han/hon frågar hur det är skriv INTE: Bra, själv? Alltså inga frågor!
  • Och om han/hon inte tröttnar efter det säg att du har pojk / flickvän.
  • Annars kan du också låta bli att svara. Nån gång måste dom ju fatta!
  • Och om det inte funkar! Så ska du skriva, när han/hon är offline (tyvärr funkar det inte på min dator) att han/hon är alldeles för påstridig och jobbig och att du inte orkar med personen. Och sedan blockar du bara han/hon.
Det låter elakt, jag vet! Men om du verkligen inte orkar prata med personen så måste du ju göra något. Och om ni VILL HA en knäppis fråga mig! Du kan få min! =) Haha.

TILLÄGG: Jag pratar till och med hellre med Pettersson. Henne vet jag vars jag har henne. Och det gör jag inte med honom.Jag vet inte vad han är för skummis! =(

Torsdag kväll.

Hmm. Var precis in på Hitta.se och eniro.se bara för att se hur hon fått tag i mitt namn. Så jag tryckte in mitt efternamn och adress och sånt och tryckte på sök. Och det enda som kommer fram är mina föräldrars namn. Jag fick veta av en vän att om man har någons adress så kan man ta reda på alla som bor där. Men nu stämmer inte det så frågan är: HUR har hon fått tag på mitt namn? Nu spelar det ju inte direkt så stor roll men jag är lite, eller VÄLDIGT nyfiken på hur hon gjorde det! Det gör väl kanske ingen skillnad bara för att hon vet mitt förnamn. Om jag nu var tvungen att gissa så skulle jag gissa på att det var den andra tjejen jag skrev till, hon som inte svarade som har gått till Psykot Pettersson och skvallrat. För hon vet nämligen vem jag är. Och eftersom Psykot Pettersson vet vad min bror heter och jag sa att hon hotat honom så är det inte så svårt att lägga ihop två och två! Den lilla jäveln! Jag har aldrig gillat henne. Men jag tänkte att jag kan ju prova för jag vet ju villken slags människa hon är och vem hon umgåtts med. Men ändå DEN LILLA JÄVELN! Jag skulle ha förstått det! Och jag skulle verkligen inte ha frågat någon som vet vem jag är.

I dag har jag umgåtts hela dagen , eller åtminstone halva dagen, med den sötaste lilla Oscar som finns. Och sen fick jag ju umgås med moster och mormor också då dom var här tillsammans med Oscar. Men men. Haha. Nej, men det är inget fel på dom. Oscar var så himla söt, vilket han alltid är men ändå. Han fick sitta vid min dator och kolla i min webbkamera. Han vinkade åt sig själv och sen gjorde han sin glada min och sin arga min. Och samtidigt så fick jag den SÖTASTE video här på min dator. =) (Jag passade på att spela in den) Han var helt facsinerad (stavning?) över att han kunde se sig själv. Och att Oscar i datorn vinkade samtidigt som han gjorde. Haha. Ungar är verkligen DUMMA! Och helt underbart söta! =)

[email protected]

Är inte hennes adress men det skulle passa henne i vilket fall som helst!

Nu har det väl ändå gått för långt! Den där bruden Pettersson är verkligen dum! Aah! Jag vet inte vad jag ska säga. Så omogen! Nu har hon verkligen gått för långt!
Jag sitter vid datorn och skriver med en av mina msn kontakter när jag får ett meddelande från Miss Psyko där det står något om att hon inte är dum och att bråk är onödigt. Men att hon vill veta vad fasiken det är jag vill henne. Ööh okej. Men det var ju inte jag som skrev till henne eller hur?! Och jag är verkligen inte ute efter bråk men tydligen så är hon det. Hon har varit inne hela dagen och jag tror att hon bara har väntat på att jag ska skriva något. Och nu när hon insåg att så kommer det inte att bli så skriver hon till mig i stället. Och jag blir sä jäkla less för jag har varken ork eller lust att bråka med någon som jag inte känner och som inte känner mig. Visst det var kanske dumt av mig att snoka så där i går för nu är ju jag mer indragen än min lillebror är. Enligt henne själv så är det inte hon som har hotat min bror utan det är hennes vänner som gjort det när hon inte varit hemma. Och visst jag kan ju inte säga att det inte är så. MEN hon fortsätter ju bara! Vad ger henne rätt att hota och bråka med mig?! Det är bara så onödigt! Och hon bad mig flera gånger om mitt namn och till sist sa jag att leta reda på det! Hon vet ju adress och allt sånt skit! Och tror ni inte att hon gjorde det! Joådå så nu vet hon vad jag heter. Och jag orkar bara inte med det här. Jag har det nog jobbigt som det är utan att en omogen liten snorunge ska bråka på mig. Och sen kom hon med ett hot! Hon sa att hon ska ge sig på mig också.. So What! Jag tror fasiken inte att hon skulle våga. Och i stället för att bara ge sig så kommer hon med mer hot.

Del 3.

Under hela sommaren kändes det helt okej. Jag gick och tittade på skolan. Jag till och med fick ett jobb där. Jag träffade lärare och kurator och alla sorters skolmänninskor. Det var först när det kom till mitten av augusti som jag fick panik. Under det sista mötet jag hade med skolan innan skolan började fick jag titta på klass listan. Och jag trodde att jag skulle smälla av.l En från min gammla klass, dessutom det som jag hatar mest av alla, skulle gå i min klass. Jag fick ju såklart ännu mer panik och sa att det finns ingen chans att jag tänker gå dit nu. För den här människan var en sån plåga. dom pratade med lärarna och kom fram till att det gick att ordna så att jag slapp vara där samtidigt som den personen. Vilket var tur.

Så kom dagen när det var upprop. Bara en sån här liten träff i klassrummet. Jag var så nervös att jag skakade i hela kroppen. För jag hade ju inte gått i skola sedan 6an. Men jag gick så snällt dit och satte mig på min plats som jag hade fått välja. Rektorn för ivgrund kom dit och pratade. Jag kommer inte ihåg ett enda ord av vad hon sa. Sen skulle vi gå upp och titta på skolan. Jo vad tror ni hände. Jag kommer upp för trappan, ser TVÅ personer och sticker ut genom den närmsta dörr. Jag lutade mig mot väggen (var så rädd att jag skulle svimma.) Ringde mamma och sa att hon skulle skynda sig hit och hämta mig.

I början när jag skulle gå dit så var det jättejobbigt att behöva vara i samma rum som andra personer som var i min egen ålder. Men efter ett tag så gick det mycket bättre. Det enda som var jobbigt var att gå in och ut i klassrummet. För jag hade klassrummet nere i källaren. Precis bredvid omvårdnadseleverna. Och dom hade sin rasthall precis utanför dörren. Och så klart skulle en annan av mina plågor gå i just den klassen. Jag var livrädd varje gång jag började och slutade att dom skulle ha rast. Men det hände väldigt sällan.

Och sen efter jul, när jag hade gjort klart matten och svenskan och det var dags för engelska (som låg uppe vid huvudingången) protesterade jag. Jag kan inte gå upp dit. Vid den tidpunkten hade jag fått mina tabletter. Deppression tabletterna som jag berättat om tidigare. Men dom hjälpte inte det minsta.Det gick att ordna så att jag kunde ha mina engelska lektioner nere i klassrummet som jag var van vid. Och det var tur det för annars vet jag inte om jag hade gått dit.
Det gick bra det med. Trots att det var en ny lärare. (Som jag som tur är ska få ha till hösten också.) Jag började också läsa sammhälls och religion. Lämnade in en ansökning till ett riktigt program, och kom in på den. (med lite fusk och hjälp av min psykolog.) Var klar med engelskan, och började läsa engelska A. Och hann sluta skolan mycket tidigare än alla andra. Så jag är nöjd över mig själv.

Och nu börjar jag bli nervör, som ni redan vet. För jag ska ju börja på BF om lite mer än en vecka. Och jag vet inte hur jag ska klara det. Men jag har mina piller som sällskap. Och min psykologs lugnande ord. Att jag bara är rädd för mina egna tankar.

Så här vars den här historien slutar börjar bloggen. Jag lovar att hålla er uppdaterade.

Det var den korta och lite hmm trevligare versionen. Vi får se om jag någon gång skriver hela versionen. I så fall får ni köpa boken. ;)

Del 2.

Jag vet inte riktigt vad ni tyckte om det förra inlägget. Men egentligen spelar det ingen roll för jag måste skriva klart det här för min egen skull. Jag har aldrig gillat att prata om det. För det är så himla personligt. Jag tror att det blir denna del och en till sen om det blir som jag tänkt mig,

Sommaren då. Efter att jag bestämt mig för att byta skola. Min kompis, hon som flyttade, kom hit och hälsade på i några veckor. Hon kom ända från skåne. Största delen av sommaren bråkade vi som hund och katt men vi hade också så himla roligt.
Hon åkte hem någon vecka innan skolan började. Och det var då jag började få panik. För då hade jag ingenting mer att göra förutom att tänka. Veckan innnan skolan började så fick jag gå dit och titta på skolan och träffa läraren.
Sen när först dagen kom så gick jag dit. Det var inte det minsta jobbigt. Dom var så himla gulliga i den klassen.Det kanske var det som var det stora problemet. För jag pallade inte många månader. Fram till julen. Sen slutade jag att gå dit helt. Massor av möten med den där jäkla rektorn. Världens mes! Och när jag ändå vägrade gå dit blev jag skickad till en psykolog. Jag gick till henne en eller två gånger. Sen vägrade jag. Så då blev jag skickad till en annan psykolog. På BUP. Ni vet vad det är va? Barn och ungdoms psykiatrin. Eller något sånt. Jag hataden den där "tjatiga jäkla gamlingen". Som jag sa. Hon var verkligen tjatig. Och sen hade jag av någon anledning fått för mig att alla bara var elak med mig.

Och det var då jag fick för mig att jag hatade alla. Jag blev deprimerad. Jag slutade lämna huset. Hatade min egen släkt. (I fall det är så att någon av er läser detta så är det inget personligt. Jag hatade allt på den tiden.) Det värsta jag visste var födelsedagar och julen. Jag ville inte ens träffa "dom där". Jag sa väldigt elaka saker om min egen släkt som jag idag mår dåligt över att ha sagt. Över att ens ha tänk det. Jag gick utanför huset så lite som möjligt. Och till och med på min egen födelsedag satt jag ensam uppe i rummet. Ville inte träffa dom. Jag kommer inte ihåg när vändningen kom.

Jag hade hemundervisning ända till 8an. Det var då jag skulle få en ny lärare. Hon var en jäkla idiot. Ville inte ha något med henne att göra. Så då vägrade jag att gå dit. Var hemma hela 8an. Fick en ny lärare i 9an. Eller ny och ny. Samma lärare som jag hade haft i 7an. Det funkade helt okej Men nu låg jag ett år efter alla andra. Så i 9an fick jag läsa 8ans.
Sen i slutet av läsåret fick jag en knäpp. Vi hade ett möte med en studievägledare. Och där "råkade" jag säga att jag vill börja skolan igen. Ingen av dom tyckte att det var en särskild bra ide. Men jag stod på mig och sa att det är vad jag vill. Så då pratade vi med kuratorn på Hjampis. Och hon hjälpte till att fixa så att jag kunde börja där och läsa in 9an. Så då var det klart. Jag skulle börja där till hösten.

Jag kommer ihåg att jag var helt beroende av min släkt då. Så jag måste ha ändrat mig tidigare. Kanske när Oscar och Alvin föddes. Fast jag har för mig att jag var helt beroende av släkten redan innan. Kanske några månader efter att Lova föddes. Jag har ingen aning. Men just då och nu så var nog släkten det viktigaste. Jag försöker att träffa kusinerna minst en gång i veckan. Och jag har märkt att om jag inte gör det så saknar jag dom. Det är rätt sjukt egentligen. Eller så är det helt normalt.

Den sanna historien, del 1.

Det är väldigt svårt för mig att skriva detta. För det första så vet jag inte var jag ska börja och sen har jag inte berättat detta för många personer. Jag tänkte att jag kanske ska dela in det i delar. Men vi får se hur det känns när jag börjar skriva. Det kanske bara blir en del. Och sen vill jag bara skriva att jag inte för att få uppmärksamhet. Jag vill bara att folk ska förstå mig bättre.

Man kan väl säga att "allt det onda" (för er som har läst Stieg Larsson böckerna.) började i trean när min bästa vän flyttade. Fast egentligen började det nog innan hon flyttade. Det var alltid vi som höll ihop. Vi kanske passade varandra perfekt . Eftersom hon var den som alltid hörs och syns och jag var det motsatta, Jag ville inte ha det minsta uppmärksamhet. Så är jag än idag. Eller så kanske vi inte passade i hop alls för att vi var för lika. Vi tog alltid fram det värsta hos varandra och antingen hittade vi på massa dumheter (som att vi en gång skulle gräva ner en annan av mina kompisar under gungan. Det är inte alls så hemskt som det låter. Det var bara på skoj. Men vi blev nästan anmälda. Och fick föra dit presenter och säga förlåt.) Eller så bråkade vi som hund och katt. Men hon var ändå min bästa vän. Det är nog därför jag fick det så jobbigt sen när hon flyttade. När hon flyttade så började jag vara borta minst en gång i veckan. Och klasskompisarna började vara ite småtaskiga. Det är klart att dom undrade varför jag aldrig var i skolan en hel vecka. Jag träffade nästan aldrig någon på fritiden . Förutom hon som vi tänkt gräva ner. Men det var sällan vi träffades. Så klart hade ju dom andra i klassen hört talas om vårat lilla "bus" och det fick jag höra många gånger. Dom sa saker som : Jag vet vem som skulle kunna skriva: "När jag mobbade någon." (Ett skolarbete som vi en gång hade) Och jag vågade aldrig säga emot. För jag var nog rädd att det skulle bli värre. Men dom riktiga mobbarna var inte jag utan den större delen av den klassen.

Det blev värre när jag började på mellanstadiet. Även om jag alltid hade någon att vara med på skolan var det väldigt sällan jag träffade någon hemma. Så det är därför jag började läsa så mycket. Jag isolerade mig från allt. Jag ville knappt lämna huset. Och varje morgon var jag nära tårarna när det var skoldags. Jag började vara borta ännu mer från skolan. Eftersom mamma jobbade nästan varje morgon så var det sä lätt att ringa och gråta och säga att jag är "sjuk". Och det blev inte bättre av att läraren i den klassen var den största mesen som finns. Hon gjorde ingenting åt det. Hon ignorerade det hellre än att behöva höja rösten. I bland var jag bara där en halv dag. Och dom andra fortsatte att göra mitt liv till ett helvete med små kommentarer. Viskade. Ni vet hur tjejer är. Jag slutade vara med på gympan. Jag hatade att behöva byta om och duscha med dom andra. Mamma frågade gång på gång om jag hade det jobbigt i skolan. Jag förnekade det och sa att jag bara är less och att det var för långa dagar. Och när hon frågade om jag ville byta skola frågade jag henne om hon är dum i huvet. Det var så här det var ända tills slutet av 5an då jag till slut bestämde mig för att byta skola. Det sista jag gjorde var att gå på skol avslutnińingen och tog med mig mina saker. Och när jag gick ut genom dörren och insåg att jag aldrig behövde gå i samma klass som någon av dom igen kändes det hur skönt som helst.

Jag är i alla fall inte ond rakt igenom..

Du är 31% ond!


Det ruvar en ondska i ditt hjärta även om du döljer det väl!

Gå in på testportalen.se för att se hur ond du är! ;)