Jag kan inte sova för jag har ångest och panik igen. Över skolan igen såklart! Vad annars! Jag sitter här och undrar om det verkligen är värt det?! Jag menar min psykiska hälsa. Eller rättare sagt ohälsa. Och vad får jag ut av det?! Ett litet jäkla papper med betyg! Skolan börjar om en vecka. EN VECKA! Jag har ingen jäkla aning om hur jag ska våga mig dit. Fan! Jag vet inte ens vars jag ska! Jag vet inte ens vars uppropet hålls! Det är mitt minsta problem. Jag vet det! Men i slutändan så är det ändå de små sakerna som oroar mig mest. Skrämmer mig mest! Jag är livrädd och det enda jag får höra av alla är att det här klarar jag, det kommer bli bra. Ja, jag vet att dom bara försöker hjälpa mig och försöker få mig att känna mig bättre. Men tänk om det inte är vad jag BEHÖVER höra. Tänk om det inte ens är vad jag VILL höra! Jag kanske bara vill bli lämnad i fred. Inte prata om det. Inte tänka på det. Ta det som det kommer. Bara vakna nästa måndag, inte tänka på det förrän det är dags att gå dit. Men det går inte. För varje natt känner jag exakt samma sak. Jag kan inte sova för att jag har sån ångest. Ibland kan jag till och med inbilla mig att jag har en panikattack. Jag kan inte andas. Det är så svårt att förklara för jag vet själv inte ens hur det är jag känner. Det bara kommer smygande.Det låter väl som att jag tycker synd om mig själv. Och visst det kanske jag gör. Men har jag inte rätt att tycka synd om mig själv?

På tisdag har jag ett sista möte med kuratorn innan skolan börjar. Och det gör att jag får ännu mer panik. För när dom säger dom där små orden: Vi ses på måndag, så kommer det att kännas så verkligt. Sommaren är verkligen över, skolan börja. Innan sommaren ens har kommit igång ordentligt. Det har inte ens varit någon sommar i år.Det känns inte som att jag hunnit vara ledig många dagar. Och nu är det slut. Ett helt år kvar till nästa gång. Och jag vet inte hur jag ska klara av ett helt år. Bara tanken på att behöva träffa människor som jag hatar varje dag får mig att må illa.För varje gång jag träffar dom någonstans så kan jag känna hur dom tittar och höra att dom viskar. Och det är INGET jag INBILLAR mig. För JAG VET! JAG VET att dom stirrar och viskar. Hur mycket jag än försöker att intala mig att det inte är så, det är bara jag som inbillar mig. Precis som min psykolog har sagt åt mig att göra. Så VET JAG! Och hur kan det någonsin bli bättre av att man ljuger för sig själv?! Jag önskar att jag skulle våga fråga exakt vafasiken det är hon vill mig! Det finns en viss person som är värre än alla andra. Och det är inte ens den personen som var elakast. Och det är det värsta. För hon var faktiskt ganska snäll. Och nu vill jag bara sjunka genom jorden varje gång jag ser henne. JAg vet att hata är ett starkt ord. Ett ord som man inte ska använda i onödan. Men jag HATAR den människan! Mer än något annat! Det enda som får mig att känna mig lite bättre är att jag i alla fall inte behöver gå i samma klass som någon av dom!

Nu ska jag försöka somna. Klockan är redan kvart i tre.