Det är inte många som fått mig att gråta..

Jag är fortfarande vaken. Jag har inte övergett er. Eller jo det har jag ju förståss. Men inte för att gå och sova. Om nu det spelar någon större roll.

Utseendet kan verkligen lura en. Man kan skaffa sig en bild av personen, och sen när man lär känna honom visar det sig att man har helt fel. För till och med i dom sötaste killarna finns det djupa sår. Jag vet inte alls hur jag kan ha hittat en person som påminner så mycket om mig själv. Som har så mycket i sitt liv som liknar mitt. Som har haft det lika jobbigt som jag har haft det. Om inte värre.

Det känns bra att få prata med någon som har gått igenom samma sak som jag själv har gjort. Samtidigt är det ju såklart hemskt att dom har behövt göra det. Det är verkligen inget jag önskar för någon av mina vänner.

Hittills är det inte många som har lyckats få mig att gråta över att dom har haft det så himla jobbigt. Jag tycker inte att folk är värd mina tårar för jag har ingen som helst tillit till någon som tillhör rasen som kallas människor. Endast två har lyckats så jag antar att ni kanske förstår att det verkligen gör ont att få veta detta om någon.

Egentligen vet jag inte om jag ville veta det, eftersom jag har så mycket med mig själv. Men på nått sätt så är det så himla skönt att få prata av sig. Med någon som faktiskt förstår! För jag kan inte ens föreställa mig att någon av dom jag brukar prata med faktiskt kan förstå vad det är jag lever med varje dag.

Jag uppskattar ju såklart att ni försöker! Men ibland kanske man inte vill höra att allting kommer att bli bra. Man vill helt enkelt höra sanningen. Och sanningen kan endast en person som varit med om samma saker som en själv säga. Och det betyder allt.

Och det är dessutom ingen som har fått mig att gråta och sen en halvtimme få mig att vika mig av skratt.

Nu ska jag gå och sova. Kanske kan jag för en gångs skull kunna somna innan alla andra stiger upp..

Men det känns som att jag inte har fått börja leva ännu..

Och så var även denna fredagen över. Och det känns lite tragiskt om jag ska vara ärlig. Det känns som att månaderna bara försvinner i väg och man kan inte göra något åt det. Och jag gillar inte det riktigt! För som jag har sagt nån gång tidigare så vet jag liksom vad jag har att vänta mig i morgon. Men jag har ingen aning om vad jag gör nästa år. Och det ger mig ångest. Och det hjälper absolut inte att jag sitter och lyssnar på mina depplåtar just nu. XD Fast å andra sidan vet jag inte om det hade gjort någon skillnad om jag hade lyssnat på dom gladaste låtarna man kan hitta. Cause i feel what i feel! Och det är väl det depplåtar är till för.. Och sen har jag dödsångest.. I am afraid of dying! Och det ska man ju inte göra.. Men jag vill inte dö! Men döden kommer för alla. Men det känns som att jag inte ens har fått börja leva ännu. Som ni kanske hör mår jag inte så bra som jag skulle kunna göra. This is not one of the better days..Kanske i morgon..

Jag blir galen..

Hej och god kväll på er. Hoppas ni har haft en bra dag. Själv har jag varit så himla uttråkad. Jag vet fasiken inte vad jag ska ta mig till. Jag blir galen av att sitta här inne och ha tråkigt! =/

Tillfällig panik och ångest...?

God morgon på er alla söta och underbara. Hoppas ni sovit gott. Jag har just vaknat. Men om jag ska vara ärlig har jag inte orkat kliva upp ur sängen ännu..Så här ligger jag. Med morgonrocken på, täcket runt mig och datorn i famnen. Inte alls sjukligt! XD Jag däremot är riktigt sjuk. Ont i huvet, bihålorna, halsen, överallt! =( Tyck synd om mig! Annars kan ni ju alltid låtsas att ni tycker synd om mig. XD

I dag är lovet slut. Jag gick ju inte till skolan som ni kanske redan har lyckats gissa. Men inte för att jag är sjuk. Även om jag nu är det. Men i lördagskväll kom jag på att jag inte alls kan gå till skolan ännu och ska vänta tills efter jul. Jag får väl praktisera medans. För jag kom fram till att det inte är någon ide att tvinga sig själv till något man inte är redo för. Fast sen vet jag ju inte om det bara var tillfällig panik och ångest över att det redan var lördag och skolan börjar på måndag..

Under natten har mina bilder i designen försvunnit. Eller ja, en liten bild i menyn och hela bakgrunden. Bakgrunden hade jag glömt att spara på min blogg när jag gjorde designen i min testblogg. XD Och den lilla bilden hade fel adress. XD Så kan det gå. Men nu tror jag att det ska funka precis som det ska!


..

Jag tänker ta en paus från allt bloggande! Jag orkar inte lägga allt jag har på det just nu! I tell you when I´m back..

Det finns inte nog med ord!

Fy fan! Mer än så har jag inte att säga! Jag orkar bara inte mer! Det här har gått ett steg för långt och nu är det bara så att jag går till skolsköterskan i morgon! För i detta huset stannar jag inte!
Jag vet inte vad jag ska säga förrutom att jag bara inte orkar! Det finns väl inte ord till det jag känner just nu! Men det kommer att bli ändring på det! Så fort jag kommer utanför dessa dörrar! Men det är ingen som fattar att jag faktiskt menar allvar! Alla jävla idioter tror att det här har med bortskämdhet att göra. Men jag skämtar inte när jag säger att om jag inte får komma härifrån så kommer det sluta med att jag gör något drastiskt...Och då kanske jag inte finns här längre!
Men allt jag vet är att om jag tvingas stanna här så KOMMER jag att börja hhata min familj! Hur hemskt det än låter så är det sant!

För att förtydliga det..

Låt mig berätta en sak för er! Livet är hemskt och det rent av suger ibland [ALLTID] ! Det är sanningen och det kommer aldrig förändras! Hur mycket man än vill det! Men kan till och med låtsas att allt är som det ska men innerst inne vet man att det inte är så! Därför berättar jag det åt er: LIVET ÄR HEMSKT!

Ja, jag mår bara skit och jag orkar inte ens låtsas att allt är okej för det är det inte! Och för att förtydliga det för vissa TRÖGA människor: DET HÄR HAR INTE MED HUNDEN ATT GÖRA! Jag förstår att det är lättare att skylla på hunden än sig själv men var ärlig mot er själva: Det hjälper inte att skylla i från sig! Situationen är som den är ändå! Det har varit så här i flera år. Långt innan hunden kom in i bilden! Det finns ingen annan än sig själv att skylla på! Alla har lika mycket del i det här, men problemet är att ingen gör något åt det! Därför sticker jag! På ett eller annat sätt ska jag se till att komma härifrån! vissa kanske ser mig som bortskämd och slö men det har inget med saken att göra! Det är min mentala hälsa som står på spel!

Jag saknar det!

Kommer ni ihåg på den tiden då allting var så lätt? Då den största hemlisen man skrev i sin dagbok var vem man var kär i? Och det värsta som kunde hända var att man fick utegångsförbud? Och det värsta man visste var att vara sjuk då man inte fick vara med kompisar? Då man bråkade om vilken barbiedocka man skulle ha? Då din bästa vän ringde klockan 8 på en lördagsmorgon så att dina föräldrar blev arga?
Jag saknar det! Jag önskar att allting var så lätt igen!

Om jag fortsätter tvinga mig dit..

Ny vecka med nya bekymmer. Eller kanske ny vecka utan bekymmer?

Mamma pratade med skolkuratorn i morse och dom kom fram till att jag bara ska läsa yrkesämnena tills vidare. Och jag ska också bara gå på arbetspass lektionerna fram till vecka 44. Jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Det känns som att jag bara ger upp och det är ingen trevlig känsla. Men och andra sidan ska man ju inte tvinga sig att göra sådant man inte klarar av. Eller? Att gå skola två gånger i veckan är väl bättre än att inte gå alls? För om jag fortsätter att tvinga dit mig så vet jag inte om jag kommer att klara av det mer än några veckor..

Just nu sitter jag och skriver fram och tillbaka med kundservice här på blogg.se. Om mitt lilla problem jag hade här i helgen. När jag skrev det första mejlet såå var ju bloggen fortfarande låst. Så jag antar att jag inte ska klaga nu när jag fått upp den. Men jag vill ju inte att min andra blogg ska vara upplåst och det är det som är så knasigt. Jag vet inte ens vad jag ska göra och det verkar inte dom heller veta. Aja. Det får funka. I värsta fall så får jag väl kanske ta bort den andra bloggen då! Jag har ju ändå inte skrivit mycket i den. bara ett inlägg!

Klockan ett..

Hej sötbollar! Det är sent! Eller tidigt kanske man ska säga! I alla fall så är det mitt i natten. Klockan är ju snart ett. Eller rättare sagt klockan är, nu när jag börjar skriva, 00.49. Och jag kan inte sova! Som vanligt. Jag har sån ångest. Och det har inget med söndagsångest att göra. Det här är vanlig äcklig ångest! And i hate it! Jag mår bara så jäkla dåligt just nu! (Och än en gång vill jag tacka Carro för att du lyssnade, och jag hoppas att det löser sig för dig) Det är knappt så att jag orkar hålla mig uppe. Det finns inte ens någon anledning.. Jag är så jäkla less på allt! :/ Och det verkar inte ens som att någon förstår! Förutom du Carro då! =) Här tidigare bad jag en som jag "känner", eller i alla fall trodde att jag kände, dra åt helvete. Över internet! Och vad gjorde inte den egoistiska skiten! Jo loggade ut! Och sen finns det dom underbara som bara lyssnar på det jag vill säga och försöker få mig på bra humör! Nej jag måste verkligen sluta med mitt nattbloggande. Jag måste börja sova på natten och det är exakt vad jag ska göra nu! Så puss på er snuttegullisar!=)

Tankar i natten!

Hej sötbollar! Ja jag vet att det är mitt i natten det är därför jag viskar! Nej men vet ni vad jag just kom på! Att ända sedan jag önskade dom där två önskningarna för 2, 3 dagar sen har allt gått åt helvete! Jag tror ärligt talat att det är önskningarnas fel! För allt har gått precis tvärt emot det jag önskade! Så jag kommer aldrig i mitt liv önska mig något igen! Jag får väl vara nöjd med det jag har i stället! Och jag har det faktiskt inte så dåligt om man tittar på många andra! Jag har det faktiskt riktigt bra! Men ändå är man aldrig nöjd! Och då går det så här! Det är nog ett tecken tror jag! Ett tecken på att jag är otacksam över det jag har och bara önskar mig mer och mer..Nej nu är det skärpning! Jag ska ta mig i kragen! Gonatt på er darlings!

http://byfiles.storage.live.com/y1p5_lEJUmXi3QMKTmcVibxiY7d3CHTQpYkmDJrJp5JcNPQ5vOyZ0_QZFAy0D_l9mWHxuLZfckr82SHD9_ERrGgH4Qmsd5Lz0Jt

En deppig Nathalie.

Hej sweeties! Det här blir mitt sista inlägg för i dag. Men förhoppningsvis kommer jag tillbaka i morgon. Men jag känner att det finns ingen vits att lägga ner all min ork här nu! Jag kan inte få mina känslor och tankar till ord. Men det kanske är lika bra det för tro mig, darlings. Dom är inte vackra! Även om jag nu skulle lyckas skriva ner mina tankar och känslor så är det inget ni skulle vilja läsa! Jag lovar er! Dom är alldeles för mörka och deppiga! Och sen finns det saker som jag inte vill att min familj och släkt ska läsa. Och det är mina innersta känslor och tankar.. För jag måste faktiskt träffa dom igen!

Hopeless

Hejsan Sweeties! Allting känns så jäkla mörkt och hopplöst just nu! Alla mina tankar och känslor är i en enda jäkla röra! Och jag orkar inte mer! Är det så jäkla svårt att få må bra och vara lycklig! Fast ibland känns det som att jag har det bättre här nere i mitt eget elände! Man behöver inte känna någonting! Allting är liksom mörkt och tyst och skönt! Man behöver inte bry sig om någon annan. Och jag kan inte föreställa mig själv någon annanstans. För det är så här det varit i flera år. Jag kommer ihåg då jag var lycklig. I remeber it! Men jag kan inte komma ihåg hur det känns!

Söndag med söndagsångest!

You know this feeling? Att det är söndag och man vet att man måste gå till skolan igen i morgon efter en hel helg. Och bara därför så är hela dagen förstörd.

Söndagar för mig brukar oftast (alltid) innebära en liten känsla som kallas söndagsångest. Och så är det u såklart även idag. =/ Jag sitter här och är fortfarande sjuk men vet att jag inte kan vara borta ännu en dag.Och dessutom så får jag ju vara hemma och lata på tisdag och onsdag! Så som jag sa tidigare: En dag ska man väl klara av. =) ♥



080912

Jag känner mig helt lost i min egen värld. Jag har så mycket att säga men vet inte vars jag ska börja. Jag vet inte ens om det finns ord för det..

Det är svårt att förklara men det känns som att jag bara sjunker djupare och djupare ner i mitt eget elände! Det är mörkt och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag vet inte ens om jag vill ta mig ut. Hur logiskt det nu låter! Det passar mig att vara deppig. För då ser men inte framåt och då behöver man inte bli besviken sen när det inte blir som man vill...

Känner mig helt lost i min egen värld..

Har så mycket att säga men vet inte vars jag ska börja.. Vet inte ens om det finns ord för det..

Rätt eller fel?

Kan man verkligen säga att något är RÄTT åsikt bara för att det är DIN åsikt?

Jag hade ett väldigt intressant samtal med en vän idag. Jag lovade honom att det inte skulle hamna på min blogg. Och det skulle jag ALDRIG göra. Inte när det är så privat som dina innerst tankar. Men bara för att själva samtalet inte hamnar här så betyder det inte att jag inte kan skriva om det. För trots allt så är det här om min vardag.

Samtalet handlade om människors rätt och värde. Och av någon andledning kom vi in på det ämnet. Jag berättade hur mycket jag HATAR männinskor som dömmer andra för att dom är svarta, bögar, eller kristna. Eller vad det nu kan vara. Jag vet att det kan kallas dubbelmoral av vissa men det struntar jag i. Och när jag hade babblat klart sa han: Det här kanske inte är rätt tillfälle att säga att jag inte gillar den och den. Och då vart jag såklart helt TOKIG! Jag vart så arg och besviken för att han inte var den personen jag trodde att han var. Jag har delat mina innersta kännslor med honom. Efter en lång diskussion sa jag åt honom att jag ska gå nu för det här leder ingen vart.

Och det här är vad jag kom fram till när jag var ensam med mina tankar:

Vänskap är att Aldrig behöva säga förlåt.
Vänskap är att Aldrig behöva förklara sig.
Vänskap är att veta att man kan berätta något
och sen veta att det kommer att stanna där.

Skulle jag verkligen förlora en vän, en av mina få vänner bara för att han inte han samma åsikt som jag? Är jag verkligen så tjurig? Svar: Ja det är jag! För jag tar hellre det än att erkänna att jag har fel. Ingen kan någonsin ändra mina åsikter, men jag kan lära mig att acceptera det. Jag MÅSTE lära mig att acceptera det. För hur ska man annars klara av det här livet. Jag MÅSTE växa upp och inse att allting inte behöver vara svart eller vitt. Det finns någonting där i mellan. Man måste bara hitta det där gråa. Grått är BRA! Man kan inte försöka få andra att tycka precis som man själv. För det är inte rättvist. ALLA har rätt till sina egna åsikter.

Jag bad inte om ursäkt, För jag anser inte att jag hade helt fel. Bara till viss del. Men jag sa att jag vill inte ha den här diskussionen igen för då finns det risk att jag ger honom en örfil genom datorn. Och det sa han att han inte ville ha.

Och vänskap är att kunna säga vad man
verkligen tycker och tänker.


Jag har fått sig en lektion om livet. Men jag lär mig fortfarande. Jag måste bara hitta mitt gråa. Jag är inte där ännu. Men snart. Jag har nog bara varit på väg dit ett tag nu för när jag och mamma kommer in på såna här diskussioner så skriker jag inte åt henne längre för att jag tycker att hon är orrätvis och dömande.

Fröken kiruna håller på att växa upp. Och det är inte en sekund för tidigt!

Nu ska jag gå och sova.

Ångest och sömnproblem!

Jag kan inte sova för jag har ångest och panik igen. Över skolan igen såklart! Vad annars! Jag sitter här och undrar om det verkligen är värt det?! Jag menar min psykiska hälsa. Eller rättare sagt ohälsa. Och vad får jag ut av det?! Ett litet jäkla papper med betyg! Skolan börjar om en vecka. EN VECKA! Jag har ingen jäkla aning om hur jag ska våga mig dit. Fan! Jag vet inte ens vars jag ska! Jag vet inte ens vars uppropet hålls! Det är mitt minsta problem. Jag vet det! Men i slutändan så är det ändå de små sakerna som oroar mig mest. Skrämmer mig mest! Jag är livrädd och det enda jag får höra av alla är att det här klarar jag, det kommer bli bra. Ja, jag vet att dom bara försöker hjälpa mig och försöker få mig att känna mig bättre. Men tänk om det inte är vad jag BEHÖVER höra. Tänk om det inte ens är vad jag VILL höra! Jag kanske bara vill bli lämnad i fred. Inte prata om det. Inte tänka på det. Ta det som det kommer. Bara vakna nästa måndag, inte tänka på det förrän det är dags att gå dit. Men det går inte. För varje natt känner jag exakt samma sak. Jag kan inte sova för att jag har sån ångest. Ibland kan jag till och med inbilla mig att jag har en panikattack. Jag kan inte andas. Det är så svårt att förklara för jag vet själv inte ens hur det är jag känner. Det bara kommer smygande.Det låter väl som att jag tycker synd om mig själv. Och visst det kanske jag gör. Men har jag inte rätt att tycka synd om mig själv?

På tisdag har jag ett sista möte med kuratorn innan skolan börjar. Och det gör att jag får ännu mer panik. För när dom säger dom där små orden: Vi ses på måndag, så kommer det att kännas så verkligt. Sommaren är verkligen över, skolan börja. Innan sommaren ens har kommit igång ordentligt. Det har inte ens varit någon sommar i år.Det känns inte som att jag hunnit vara ledig många dagar. Och nu är det slut. Ett helt år kvar till nästa gång. Och jag vet inte hur jag ska klara av ett helt år. Bara tanken på att behöva träffa människor som jag hatar varje dag får mig att må illa.För varje gång jag träffar dom någonstans så kan jag känna hur dom tittar och höra att dom viskar. Och det är INGET jag INBILLAR mig. För JAG VET! JAG VET att dom stirrar och viskar. Hur mycket jag än försöker att intala mig att det inte är så, det är bara jag som inbillar mig. Precis som min psykolog har sagt åt mig att göra. Så VET JAG! Och hur kan det någonsin bli bättre av att man ljuger för sig själv?! Jag önskar att jag skulle våga fråga exakt vafasiken det är hon vill mig! Det finns en viss person som är värre än alla andra. Och det är inte ens den personen som var elakast. Och det är det värsta. För hon var faktiskt ganska snäll. Och nu vill jag bara sjunka genom jorden varje gång jag ser henne. JAg vet att hata är ett starkt ord. Ett ord som man inte ska använda i onödan. Men jag HATAR den människan! Mer än något annat! Det enda som får mig att känna mig lite bättre är att jag i alla fall inte behöver gå i samma klass som någon av dom!

Nu ska jag försöka somna. Klockan är redan kvart i tre.

Den sanna historien..

Min brevvän som jag nyss har börjat skriva med skrev sin historia på sin blogg och när jag nyss tittade in dit för en liten uppdatering höll jag på att börja gråta. Det gör så ont att läsa om det som har hänt henne. Och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Men i alla fall fick det mig att börja tänka. Tänka på att jag kanske skulle skriva min historia. Jag har varit med om mycket jag med. Det kanske skulle hjälpa folk att förstå mig bättre. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Det är så mycket att berätta.

Jäklar!

Förlåt att jag svär så här men jag är så jäkla irriterad! Det finns en jävel här som alltid lyckas gå mig på nerverna! Alltså här hemma inte på bloggen. Jag försöker att inte bry mig när personen får sina jäkla utbrott men i bland lyckas den gå alldeles för långt! Och då kommer mitt norrländska humör fram! Aaah! Jag är så arg! Vill bara skrika rakt ut! Eller nä förresten så arg är jag inte. Men ni vet hur det känns när det är någon som HELA tiden är på bråkhumör och du blir fast där i mellan! Det är DU som får ta all skit! Fast det egentligen är den sura som borde få all skit för den sprider bara sin surhet omkring sig och så slutar det med att alla är sura.

Tidigare inlägg