Jag är fortfarande vaken. Jag har inte övergett er. Eller jo det har jag ju förståss. Men inte för att gå och sova. Om nu det spelar någon större roll.

Utseendet kan verkligen lura en. Man kan skaffa sig en bild av personen, och sen när man lär känna honom visar det sig att man har helt fel. För till och med i dom sötaste killarna finns det djupa sår. Jag vet inte alls hur jag kan ha hittat en person som påminner så mycket om mig själv. Som har så mycket i sitt liv som liknar mitt. Som har haft det lika jobbigt som jag har haft det. Om inte värre.

Det känns bra att få prata med någon som har gått igenom samma sak som jag själv har gjort. Samtidigt är det ju såklart hemskt att dom har behövt göra det. Det är verkligen inget jag önskar för någon av mina vänner.

Hittills är det inte många som har lyckats få mig att gråta över att dom har haft det så himla jobbigt. Jag tycker inte att folk är värd mina tårar för jag har ingen som helst tillit till någon som tillhör rasen som kallas människor. Endast två har lyckats så jag antar att ni kanske förstår att det verkligen gör ont att få veta detta om någon.

Egentligen vet jag inte om jag ville veta det, eftersom jag har så mycket med mig själv. Men på nått sätt så är det så himla skönt att få prata av sig. Med någon som faktiskt förstår! För jag kan inte ens föreställa mig att någon av dom jag brukar prata med faktiskt kan förstå vad det är jag lever med varje dag.

Jag uppskattar ju såklart att ni försöker! Men ibland kanske man inte vill höra att allting kommer att bli bra. Man vill helt enkelt höra sanningen. Och sanningen kan endast en person som varit med om samma saker som en själv säga. Och det betyder allt.

Och det är dessutom ingen som har fått mig att gråta och sen en halvtimme få mig att vika mig av skratt.

Nu ska jag gå och sova. Kanske kan jag för en gångs skull kunna somna innan alla andra stiger upp..