080912
Det är svårt att förklara men det känns som att jag bara sjunker djupare och djupare ner i mitt eget elände! Det är mörkt och jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag vet inte ens om jag vill ta mig ut. Hur logiskt det nu låter! Det passar mig att vara deppig. För då ser men inte framåt och då behöver man inte bli besviken sen när det inte blir som man vill...
Ur en Lisa Ekdahl låt som beskirver det:
"Jag lät mig dras ner, jag vet det är så
Jag gav efter för mörkret, det var enklare så"
Det kanske är lättare att vara där i mörkret, men det är bara tillfälligt. Tillslut kommer det bli för jobbigt och ju längre man låter sig vara där så kommer det vara svårare att ta sig ur.
När man väl lyckas ta sig upp vill man aldrig sjunka ner igen. Då först inser man hur hemskt det varit och hur bra livet kan vara utan det.
Du kommer väl till Carro imorgon förresten?
Håller helt med det Anna skriver.
Ibland trivs man bättre i mörkret och det blir nästan som en del utav en. Men det finns något så mycket bättre, det gäller bara att lyckas ta sig upp. Älskar Lisa Ekdahl då hon så lätt sätter ord på allt man känner.
Ett tips:
"Jag känner mig helt lost i min egen värld. Jag har så mycket att säga men vet inte vars jag ska börja. Jag vet inte ens om det finns ord för det.."
Skriv din novell (som du skrev om i ett annat inlägg) utifrån dina tankar. Försök hitta ord och få fram det du vill säga så blir det säkert en rikitgt bra novell.
Varkligen bra tips! Tack =)